SV

Stjärnlösa nätter

Boken heter: Stjärnlösa nätter

Författare: Arkan Asaad

Antal sidor: 250

Boken stjärnlösa nätter är skriven av Arkan Asaad. Arkan Asaad är född år 1980 i den kurdiska delen av norra Irak, Kirkuk. År 1983 när Arkan Asaad var tre år gammal flyttade han med sin familj till Sverige. Han växte upp i Eskilstuna. Arkan Asaad är mästare i taekwondo och var medlem i svenska landslaget i sex år. Han har gått på Stockholms filmskola, samt arbetat med radioprogrammen Underlandet och tankar för dagen. Arkan Assad har skrivit många böcker och en av de som jag har läst heter Stjärnlösa nätter. Berättelsen är byggt på hans egna erfarenheter, han vill visa att det inte bara är flickor som blir bortgifta utan även män.

Varför behandlar Amárs pappa Amár på ett annorlunda sätt? Varför är Amárs pappa sträng mot Amár? Varför blir Amár bortgift och med vem blir han bortgift? Alla dessa frågor kan ni få svar på i boken Stjärnlösa nätter som är en mycket spännande bok om Arkan Asaads liv historia när han var liten.

Denna berättelsen handlar om den 19 åriga Amár som föddes i Kirkuk fast blev uppväxt i Sverige och därför anser han sig mer Svensk än ”kurd”. Hans pappa är född i Kirkuk men blev uppväxt i Kurdistan och därför är han inte vann vid den svenska kulturen. Han är starkt rotad i de kurdiska traditionerna och sederna. Vilket innebär att han ska se till barns bästa när det gäller äktenskap och val av make och maka. Amárs pappa, Casim har alkoholproblem och ibland kan det hända hemska utbrott som går ut över Amárs mamma. En dag orkar mamman inte längre, hon tar ut skilsmässan och lämnar familjen och hennes barn och lever sitt eget liv. Pappan, Casim kan inte leva utan en kvinna därför gifter han sig och syskonskaran växer. 

Amár är optimistisk, ambitiös, glad och aktiv pojke. Han har många drömmar och önskemål. Som alla tonåringar drömmar Amár om att hitta en tjej som han kan bli förälskad i.  En dag ringde pappan, Casim Amár för att säga till honom att resan till Kurdistan börjar närma sig. Amár älskar äventyr, han tycker om att upptäcka världen och träffa nya människor att umgås med. När Amár hörde om semestern till Kurdistan visste han att hans nästa mål var att ha roligt där. Det var många år sedan Amár var i Kurdistan, han kommer ihåg att han var 7 år gammal han senast var i Kurdistan med hans mamma hos hans släktingar. 

Amárs pappa hade redan planerat hur resan skulle gå till. Han hade köpt två bilar som han och Amár skulle köra med till Kurdistan, eftersom han hade bestämt sig för att sälja de där för att där tjänar han dubbelt så mycket pengar. Resan till Kurdistan blir en lång resa för Amár och han syskon, 8 dagar tog det för de att köra till Kurdistan. Pappan, Casim hade bestämt att alla skulle sova i bilarna för att hotell kostar mycket, och han tycker att det var lite löjligt att betala mycket för bara en kväll medan de kan sova i bilen helt gratis.

Vägen till staden Saulaymaniyah var inte som Amár hade förväntat sig. Vägen var fylld av dolda faror. Torkan hade varit ett stort problem. Många människor försökte gömma sig från den heta solen. De gömde sig bakom träd, byggnader till och med bakom buskar. Att ta sig in i Irak var svårt och det tog mycket tid p.g.a politiska konflikter. Även om man hands svenska pass var gränspolisarna extremt hårda mot både in och utpasseraner. Miljön här i Irak skilde sig från ”Svenska” miljön, man kunde inte andas frisk luft eftersom det luktade kraftigt utsläpp från tusentals lastbilar som fraktade olja och bensin.  När de var framme var allting annorlunda det var femtio stycken små barn som sprang runt och det var stökigt det var inte så i Sverige, utan det var lugnt och skönt.  

Boken är skriven i jag-form eftersom författaren har skrivit den utav hans egenerferenheter.  I boken var det några svåra ord som var svåra att förstå men man kunde så klart slå upp de på lexikon. Jag tror att boken är riktat för de som är sexton år gammla och uppåt eftersom det är då man kanske tar livet på allvar och det är då man tänker extra mycket på kärlek och livet.

Buskapet med boken tror jag är att det är inte alltid rätt att föräldrarna bestämmer hur deras barn ska leva. Ifall de hela tiden bestämmer över de och tvingar de att leva på ett annat vis som de inte trivs med kommer de inte leva lycka. Jag tror även att författaren försökte skicka meddelande till alla som läste boken att det inte är bara tjejer som blir bortgifta utan även pojkar.

Stjärnlösa nätter är en bok som är mycket intressant, spännande och mycket sorglig. När man väl hade börjat läsa boken blev det svårt att sluta läsa vidare för att det var mycket spännande att läsa vidare man ville veta Amárs tankar och känslor. Jag ville jättegärna veta hur slutet skulle bli för hans liv osv…

När jag läste boken påminde den mig om min egen kultur. Förr i tiden blev man bortgift oftare fast nu har det blivit färre tycker jag. Bara för att jag är född i Irak och är muslim betyder inte att jag inte har rätt till att välja vem min make kommer att bli. Mina föräldrar respekterar mina åsikter och om jag säger nej jag vill inte gifta mig med denna personen, så gifter jag mig inte med den. Jag förstår mina föräldrars känslor jag vet att de vill mitt bästa och att de aldrig skulle ha viljat skada mig eller någon av mina syskon. De vill att jag ska gifta mig med en bra man så att när de lämnar världen vet de att jag är i säkerhet.

’’Stjärnlösa nätter’’ skulle jag rekommendera till ungdomar men även till de som är äldre runt 30 års åldern och uppåt. Men boken funkar också utmärkt för de som vill läsa böcker om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv. Boken tog inte mycket utav min tid och det var verkligen läsvärd! Jag har känt människor som också har upplevt ett nästan likadant liv som Amár vilket gjorde att jag kände igen vissa situationer. Det kändes inte som att författaren överdrev om bortgifte. Citat ur texten (s. 53).

”-Men det måste finnas en orsak till att du aldrig vill gifta dig. (pappa)

-Kolla på dig och mamma. Hur lyckliga blev ni? Jag kommer aldrig bli som ni och jag kommer aldrig gifta mig! Fattar du inte det? Sen när har detta blivit så angeläget.

Hela huset tystnade. Det enda som hördes var tv-spelet som gick av sig självt. Jag var en uppkäftig rebell och känd i hela familjen för att vara orädd och säga vad jag tyckte. Far blev alltmer upprörd och frustrerad. 

-Nej, du fattar inte att de ligger i vår kultur att gifta sig och du är ingen snorunge längre. När jag var i din ålder hade jag två barn och försörjde fyra familjer, sade Far hetsigt.

-Kan du fan låta mig vara? Jag kommer aldrig att gifta mig och framför allt inte med en kurd! skrek jag och kände att jag tog lite väl hårt.

Far höll på att explodera, men han höll ilskan inom sig och försvann ut i köket.”

I denna citaten visar det sig att kultur, religion och vad för slags person man är spelar mycket roll med gifte mål.

Dalal Falah Hussein:

Betyg:  5/5

Flykt

Natalie Omnibus

(31år)

Jag kommer från Stalonien. Där bodde jag med mamma och pappa samt tre syskon. Jag och min familj bodde på en liten gård 5 mil utanför huvudstaden. 

Jag gick i skolan i bara sex år vilket innebar att jag kunde lite engelska. Jag älskade skolan, jag älskade att läsa böcker och lära mig nya saker men plötsligt en dag kom mina föräldrar fram till mig och krossade alla mina drömmar. De sade till mig att jag måste sluta gå till skolan. De tvingade mig till det. Jag kunde inte säga emot mina föräldrar, jag var tvungen att lyda. Istället för att gå till skolan och läsa skulle jag jobba jag på gården. Hur långt jag kan minnas var min pappa alltid sur när han kom till huset från jobbet. Han skrek på mamma och på mina syskon. Han slog sönder saker och skrek hög: ”Vad för jävligt liv har jag här!” Jag minns den rädslan jag och mina syskon kände varje gång han skrek. Deras ansiktsuttryck kommer jag aldrig att glömma. Mina syskon var så rädda att de började gråta varje dag. Vid den tiden var det ekominsk kris i Stalonien. Många var arbetslösa och det var diktatur. Folk vågade inte protestera och säga vad de tyckte för då kunde de hamna i fängelse eller blir dödade. Stalionien var inte längre ett fritt land. Det fanns inte ytrandefrihet, folk kunde inte klaga, det var staten som styrde allting. De som var rika fick gå till skolan och de som inte hade råd fick sluta skolan redan i sexan. Vår familj var fattig. Vi hade inte råd med mat, kläder eller hyra. Varje dag åt vi samma mat. Ibland önskade jag mig att fly därifrån och aldrig komma tillbaka. Jag orkade inte med fattigdomen längre, jag var så jävla trött på att höra mina pappa skrika på mamma, mig och mina syskon varje dag utan att vi hade gjort något, och jag var trött att gå omkring hungrig. 

En dag bestämmde jag mig för att fly. Jag ville fly till Sverige. Jag ville leva mitt eget liv någon annan stans. Jag hade  aldrig i hela mitt liv rest utanför mitt land tidigare. Därför kunde jag inget om möjligheter att resa därifrån och vad som behövdes för att klara sig i utlandet. Det jag viste var att man var tvungen att ha pass för att ta sig till ett annat land. Jag ville bort från mitt fattigdom och misshandel. Jag orkade inte leva utan att ha några chanser att förändra mitt liv. Jag ville uppleva mera än att bara se elände runt omkring mig. Jag hörde att det finns länder där man kan få bättre chanser att klara sig ekonomiskt och att man kunde utbilda sig när man var duktig. Jag ville hemskt gärna gå till skolan igen. För att jag skulle kunna ta mig till Sverige var jag tvungen att betala en smugglare. Jag var inte den enda som skulle till Svergie utan det var en hel grupp med folk. Jag hade inte så mycket saker med mig eftersom det skulle vara svårare att vandra till fots. Det var en mycket lång och farlig resa. Vi gick ut på nätterna för att risken att bli upptäckta var mindre. Det var både kallt och anstängade och många gånger trodde jag att jag inte orkar mera. Ifall en person av oss flyktningar råkade göra något fel var risken att alla vi i gruppen skulle åka fast och bli tillbaka skickade till våra hemländer, därför var smugglaren mycket sträng mot oss alla. Det spelade ingen roll om man var en kvinna, en man eller ett barn. Alla kunde ha blivit illa behandlade. Det vi gjorde var olagligt och smugglarna tog också risken, de kunde ha hamnat i fängelse också. Den resan var hemsk men jag lyckade. Många på vägen dog. 

Idag är jag i Sverige. Det är helt underbart här! Vem skulle trot mig ifall jag skulle säga att det var som att vara i ett paradis här? Här lever jag fritt, jag går till skolan för att utbilda mig till det jag vill vara. Här bestämmer ingen över mig. En dag, någon gång i framtiden, tänker jag hämta mina syskon från Stalonien, så får de leva här med mig. En sak jag har lärt mig är att man ska aldrig ge upp hur svårt det än är. Man ska alltid försöka ändra sitt liv och kämpa för att ha det bättre. Vi behöver inte aceptera förtyck, misshandel och fattigdom. Är man duktig, ambitös och vill göra bra ifrån sig, så ska man hitta chansen att bevisa det. Jag är övertygad om att jag kommer att lyckas.